bipolär.

bipolär.

... Mamma står i hallen, ser på mig med sina stora blå sorgeögon. Lilla gumman, säger hon och slänger två nivea-doftande armar om mig. Det känns så tryggt, den värmen, den doften, rösten, orden. Jag slappnar äntligen av och börjar gråta. Igen.

Pappa kör mig hem till Malmö och nya lägenheten. Under flera helger har vi förberett flytten, köpt en säng på Ikea, målat om det solgula skåpet i sommarstugan till en färg kallad pärongrön, en tur ut på skånska vilovägar för att köpa en soffa, ett köksbord och dyra thonet-stolar jag hittat på blocket. Nu hade jag bott där i några dagar, men åkt till mamma och pappa över helgen. Att åka tillbaka borde kännas roligt, och härligt. Till min alldeles egna lägenhet i det område jag sedan länge tyckt varit Malmös absolut finaste med sina rosenbuskar längs fasaderna, blommande äppelträd i de stora trädgårdana, ljusa trägolv och breda fönsterkarmar, med fik runt hörnen, och en blomsteraffär där jag finner både snittblommor och kaktusar.

Vi kommer hem, jag öppnar dörren och går på två trötta ben fram till soffan där jag faller ihop i tårar igen. Ännu flera sorgeögon. Pappas är bruna och han har en ordentlig bekymmersrunka i pannan. Vad ska han säga som inte redan är sagt? Och vad kan han göra som han inte redan gjort? Betalat för maten han hjälpt mig att handla? Laga lampan i köket som inte ville lysa? Frågat hur det är, om jag vill prata? Tyst bara, lägger han armen om mig och låter mig få vara där jag är. I vad jag egentligen tycker är Sveriges finaste lägenhet, men som det inte känns ett endaste dugg lyckligare att vara i. Tårarna är som gardiner och emellan dom skymtar jag sommarstuge-skåpet i pärongrönt. Jag skymtar också pappa, med blicken i sin mobil, scrollandes, för det finns ju inget mer att säga, att göra. Hans dotter är hopplöst ledsen, och ingenting verkar funka.

Någon vecka sedan vågar jag äntligen låta en vän komma innanför mina murar. Michaela sitter på soffkanten och jag på golvet. Vi dricker te, men jag rör inte koppen. Tar inte ens ur tepåsen. Michaela sneglar på koppen och jag med, jag borde ta ut påsen, vattnet börjar bli svart nu.

Jag bär samma tröja som jag gjort de senaste tre veckorna. En tjock svart hoodie. Under kanske jag har en svart klänning, eller byxor, det är hål i alla mina strumpor och strumpbyxor men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om någonting längre. Månader senare ska vi referera till den här stunden, jag och Michaela, tiden, tiden då jag hade svarta kläder och hål i strumporna. Vi ska sitta på en uteservering i vårsol och jag ska bära blommig vintage-klänning och sjömanskepa och hon ska le så stolt över det solsken som jag blommat ut till.

Men nu är det november, allt är grått och jag med. Konstigt nog, då hösten och vintern sällan brukar göra såhär med mig. Sommaren är min tyngsta tid, så har de varit i alla fall de tre senaste åren. Även den sommaren som passerat nu, men också var det våren, kanske egentligen hela året, som har varit tungt. Tvåtusensexton.

Jag börjar gå hos en psykolog på Psykiatrin. Det är där jag har hamnat efter en utredning. Nu finns det ett papper där diagnosen står. Jag har länge misstänkt att det inte är mitt fel endast hur dåligt jag mår. Och också det senaste året, hur jag kunnat må så oförskämt peppigt till stundom, trott så väldans mycket på mig själv, blivit extrovert, supersocial, ostoppbar i karriärsammanhang, min alldeles egna superhjälte. Och i andra stunder, som nu, november, blivit så ledsen och grå, att jag en dag tar bilen och kör i dubbelhastighet längs med havet, och lockar mig själv till tanken om att krossa rutan mot det stora pilträdet. För varför ska jag leva, när ingenting känns roligt eller värdefullt? Varför ska jag leva när varje dag känns som en kamp mot bergen, uppförsbackarna? Varför ska jag leva när det ända som håller mig kvar är mina föräldrars sorgeögon och drömmen om att skriva? Jag kanske aldrig kommer ge ut något ändå? Så varför hänga kvar vid förhoppningen? Sjuttio, åttio, hundra, hundratjugo kilometer i timmen. Men så stannar jag, ser hur solen går ner vid horisonten. Åker hem till mamma och pappa igen. Sover tjugo timmar i rad. Psykologen ger mig medicin mot depressionen. Jag berättar för vänner och skriver om det i bloggen. Men det är bara halva sanningen som kommer fram. Mina återkommande djupa depressioner är nämligen bara hälften av diagnosen. Resten är de andra faserna, de som kallas maniska eller hypomaniska. En tid, några månader, då jag nästintill blir min egen motsats. Kan försvinna in i en bubbla, inte se utanför min extroverta vardag fylld av vänner, fest, alkohol och nya projekt jag hela tiden startar. Bipoläriteten har gett mig två personligheter, och målet med medicinen och terapin är att göra de olika perioderna mindre extrema.

Det här är första gången jag berättar det för er, att jag har denna diagnosen och att den skapar kaos med mitt liv. Än kan jag inte mycket om sjukdomen, för varje månad lär jag mig mer om mig själv och hur jag fungerar. Depressionerna är tunga och livlösa, de hypomaniska perioderna kan vara sprudlande och soliga, men i värsta stunder också farliga och så väldigt ångestfyllda. Det är skönt att ha en etikett på mitt mående. Men också är det läskigt. Tänker, att om folk får veta det här kommer de tycka att jag är galen. Opålitlig. Men det går inte att hålla tyst längre. Jag mår så konstigt allt för ofta, det här är åtminstone en förklaring. På varför jag inte besvarar ditt mail, eller varför jag skriver att jag inte vill vara ensam ikväll, varför mina ögon ser så rödsprängda ut när jag kommer en halvtimma försenat till middagen. Varför jag drack så mycket på festen. Varför jag orkade träffa sex olika vänner under de tjugofyra timmarna jag var i Göteborg den där helgen, varför jag inte lämnade lägenheten den där vintern.

Döm mig inte för snabbt. Ställ gärna frågor. Var nyfiken. Var förlåtande. Lyssna. Krama om. Bipolaritet är väldigt svårt för anhöriga, men det är ännu svårare för mig. Lämna gärna en kommentar nedan, vad du än undrar, tänker, tycker eller vill säga vore det så fint att få läsa.

Kärlek!


Tranlation: In this post, part III of a story I've been wanting to share for so long (read part I here, and part II here) I'm finally telling the truth about my mental state. I'm diagnosed with Bipolar disorder. I'm constantly dealing with this. There're several months in a row where I deal with being manic, and others where I am deeply depressed. It's been such a winding road from not doing what's wrong with me to now trying to comprehend the fact that I have this diagnose, and that I have to always keep it in mind. Alkohol can be dangerous to me. I eat a lot of medicine. I go to a therapist. I try to be open about it with friends and family. At times, I have wanted to end this earth life, because of the anxiety and struggle I have to deal with. But there is ALWAYS hope. And there is ALWAYS dreams. By keeping my biggest life goals in mind, I've always decided that life actually is worth living. I am not there yet, that I can be truly happy or satisfied with my own life. But I try so hard to find balance, and I hope that you guys know that. I always try to bee good. But sometimes I forget answering messages or start projects that I can't finish due to this madness. Pleas do not judge, ask if you wonder, be curious, be forgiving. Listen. Be caring. Being bipolar Is really hard for friends and relatives, but it's even harder for the one caring the emotions. 

Please leave a comment below, whatever you say, ask or think, I'd love to read it. 

Lots of love! 

tillbaka.

tillbaka.

att hjälpa någon som mår dåligt.

att hjälpa någon som mår dåligt.