vi vaknar med solen.

vi vaknar med solen.

IMG_1096.JPG

några ord om några dagar i ett sommarparadis. 

Vi vaknar med solen, när den tittar in mellan gardinen och fönsterkarmen. Katterna lägger sig på solfläckarna, vi öppnar fönstret för att höra fåglarna. Vinden från havet kittlar, det är svalt och friskt och jag noterar hur mycket lättare det är att andas här. Här i jämförelse med staden, som allt eftersom krymper. Gatorna är inte lika långa som förr, människorna är inte lika många, allt fler vet vem jag är, och jag vet vem dem är. Jag hejar på floristen och stänger inte av kaffemaskinen på jobbet förrän sista stammisen. Med tiden blir Malmö allt mindre för mig.

Jag går ut och gräver ner mina nakna tår i gräset, mossan, blundar och andas in tystnaden. Grannarnas hund skäller, barnen skrattar, men då och då är det helt tyst; och man kan höra vågorna. Ibland även, kaffekannans porlande inifrån köket. När det slutat går jag in och häller upp en till mig och syster i de blåvita kopparna. Jag minns loppisrundorna jag gjorde som barn, vi letade efter blom-mönstrade skira koppar, blåvitt porslin, rena men gamla silverbestick. Jag minns hur vi fångade krabbor mellan klipporna och grävde stora gropar, byggde sandslott på stranden. Ballerinakex och flädersaft. Blunda, dagdrömma, känna solen hetta mot axlarna, gräva i sanden med fingrarna. Långsamma dagar av frihet och skratt. Och nu då? Yrseln känns. Jag sätter mig ner på altankanten med en kopp i ena handen och en pocket i andra. Det är Bodil Malmsten och det är vackra ord om vemodiga dagar och kastanjeträd. Mitt favoritträd här är eken. Under är hängmattan, också den i blått och vitt. Varma dagar svalkas av i hängmattan, grenarna täcker solen, bredvid en pall att ställa drinken, läsken, tre isbitar i ett vinglas på.

Man kan gå en promenad innan frukost. Följa kustkanten och plocka snäckor. Det är alltid så väldigt sandigt i fickorna på badrocken. När jag gått till Ringenäs och tillbaka badar jag. Om morgnarna är det kallt men efter en stund vänjer man sig. Därefter sitter jag bland dynorna och ser ut över det blåa det oändliga. Tylön, bakom den Hallands Väderö i skuggor. Jag ser molnen skynda över himlen, snart syns inte längre solen. Ute på havet är molnen gråare. Jag minns att som liten var det högst förbjudet att bada när det åskade. Nu är det bland det härligaste, jag är orädd och naiv. Jag är äldre än då men på sätt och vis dummare. Höga krav och en skör självkänsla skapar problem som blir till snaror jag jämt ramlar på. I staden är det svårare att hålla balansen, man springer på gamla minnen, någon man en gång hade starka känslor för, hans nya flickvän, en gammal väns nya bästa vän. Människor som vet så mycket om en men som man aldrig pratat på riktigt med.

På västkusten gör det inte lika ont att ramla. När regnmolnen klättrar in lägger vi oss i soffan men låter ytterdörren stå, öppen, att höra regnsmatter samtidigt som tv:n visa gamla komedier och katten kurar vid fotändan av täcket, att dricka heta koppar te och andas ut veckor av ångest och vemod. Det här är verkligen paradiset. Och jag vill aldrig aldrig lämna det.

Men så är jag också vuxen nu, dagarna här är färre, efter frukost packar vi väskorna och lastar bilen, och så kör vi tillbaka igen, till det vi kallar hem. Och dagen efter är jag åter i storstaden. Går den vanliga vägen till jobbet, förbi triangeln, låser upp och träder in i fukten. Slår på kaffemaskinen, fyller montern med kakor och förbereder, fixar, donar, slår på en spellista, väljer låtar som påminner om men som inte får mig att längta, till sommarparadiset. Den plats jag just lämnat. Den plats jag är lugn på, som jag växte upp på. Där dagarna är långsamma, tysta, fridfulla. Där jag kan andas lättare, där jag kan lämna ångesten och se ut över horisonten; problem som mina känns så små där, framför de oändliga. Det gör ont att längta.


Translation: this is a post about the paradise. It's the Swedish coast, outside of Halmstad where my parents have a summer house. I've grown up there, every summer of my life I have taken a visit to the seaside, the green grass, the lovely breeze from the ocean, the smell of flowers blossoming. Lately I have come to feel a bit lost in the city. There's never a moment for a wild soul like mine to relax. I need nature, I need a never ending ocean. The fact that the paradise exist is a reason to push myself through the day, because I know that whenever I visit the paradise next time, my paradise, the feeling of relaxing, letting all of my demands and high expectations on myself and my life, my at times very low self-esteem go, is making up for all of the heavy days in the city. 

Lots of love!

en sista smak av augusti.

en sista smak av augusti.

tillbaka.

tillbaka.